känner mig lite ensam ikväll. men det går över.
sitter hemma och tittar på idol med tända ljus.
hoppas att gabriel åker ut, orkar inte med honom.
jag är dum som spelar poker, är inte i rätt mood.
blir nog bättre att läsa en bok eller se en film.

är hemma. har vattnat arne. spelat poker.
vad ska jag göra nu då? promenad kanske? cykeltur?

vad har jag mer på hjärtat? allt med medicinerna och vikten och alla andra biverkningar är oförändrat. jag är besviken på läkarjäkeln jag träffade i måndags, jag är fortfarande utan medicin och jag håller på att avlida pga ångest mellan varven men jag gör mitt bästa. jobbar så hårt jag kan för att reglera mina känslor och vara mindful. det är otroligt tufft, tar all energi jag har. men jag är envis som den westinaren jag är så jag ska klara detta. jag är less på att vara känslig, dramatisk, fjantig. jag gör allt jag kan för att ändra på det beteendet, försöker förklara vad jag behöver i relation till andra och tränar på att bli bättre på att ta ett "nej" samt att ta kritik.

det var allt för mig, hoppas ni får en bra dag! ♥

hej.

idag vaknade jag och kände mig glad. glad för att jag äntligen skulle få träffa en läkare och fixa till min medicinering. som jag berättat i bloggen tidigare så har jag fått diagnosen borderline personlighetsstörning. det gör att mina känslor GÅR UPP och NER Och UPP och NER hela jävla tiden. jag har svårt att reglera mina känslor men jag tränar aktivt för att bli bättre på att det och att vara medvetet närvarande, observera och beskriva situationer innan jag reagerar på dem och jag genomgår en bra behandling med färdighetsträning på vågen. men jag har haft ett problem med medicinen i över ett år och det verkar inte gå att lösa. det verkar inte som att någon vill lösa det.

för det första måste jag klaga på hur de hanterar läkarbesök på kliniken. jag har aldrig träffat samma läkare två gånger utan det har alltid varit någon ny som inte känner att de är redo att "gå in och ändra på medicineringen". jag har också känt att de inte har tagit mig på allvar och att jag har blivit nästintill överkörd.

jag började med två olika mediciner när jag påbörjade min behandling. tyvärr blev jag tvungen att sluta ta dem pga biverkningar. jag kan tycka att de borde ha satt in någon annan sort då, men det har som aldrig blivit av. därför fick jag en läkartid idag. för att äntligen ordna till det så att jag kan ta bara en medicin per dag. sortera ut de jag inte använder och prova något nytt som kanske skulle kunna hjälpa mig.

men vet ni vad jag fick höra?
"vi sätter inte in någon annan medicin"
"finns det inga alternativ" frågade jag,
"nej", sa han.

och jag blev så arg. jag blev otrevlig mot honom och kunde inte dölja ilskan. han kan inte ha varit mycket äldre än mig. såg ut som en dataspelande nörd (inget illa menat, jag är ju själv en dataspelande nerd). kanske hade jag fått hjälp om jag hade inlett samtalet med att presentera mig som "prittygörl från sylvanas, frost mage itemlevel 499, hej!" - jag må vara fördomsfull men det kändes som att han tittade snett på mig direkt jag kom in. han gäspade, var otrevlig och såg allmänt oengagerad ut. det är svårt för en person med BPD att inte ta saker personligt, vilket man kan tycka att de skulle tänka på när de valde ut läkare till tex borderlinepatienter. VI TAR SAKER PERSONLIGT! vi ÄR känsliga. vi BLIR arga. vi KÄNNER oss övergivna/struntade i. sånt är livet för oss.

nu är jag hemma hos mamma efter att ha varit med "h" och "s" på vågen i några timmar. jag har gråtit och gråtit och gråtit och gråtit. när man blir behandlad på det här sättet känner man verkligen att man bara vill ge upp. jag gör allt jag kan för att fightas mot min "sjukdom" varje jävla dag men jag får inte den hjälp jag behöver av vården.

nu tänker ni kanske att det är för att de är oroliga och försiktiga med att skriva ut medicin. men nej, de har redan skrivit ut benzo som jag ska ha när jag får hög ångest. vid behov. men att skriva ut en "grundmedicin" verkar vara omöjligt. hur tänker läkarna? är de på det här viset för att de får för dåliga löner? är de slarviga? hatar de sina jobb? jag förstår inte. de skriver ut beroendeframkallande sömntabletter och benzo, men inte fan kan de lägga in något stämningsstabiliserande.

jag vet inte hur jag ska få utlopp för min ilska så jag sätter mig och skriver här. tycker att såna här problem ska uppmärksammas. jag tror inte att jag är den enda som känner att sjukvården (psykvården) har behandlat mig fel. jag kanske låter väldigt bitter/dramatisk men det är för att jag är så himla upprörd och besviken och därför har jag svårt att tygla mina känslor. borde man inte försöka ta hand om sina patienter istället för att sucka och få betalt för att inte göra någon som helst nytta?

jag har haft en jobbig sommar. en väldigt jobbig sommar.
men jag har varit så peppad på att allting skulle dra igång nu igen.
vågen, läkarbesök, emma. alla rutiner + att jag trodde att jag skulle få en ny medicin.
nu sitter jag här med en klump i magen och smink som runnit längs kinderna. fy, en sån tung dag.
tur att jag har vågen. hade jag inte cyklat dit direkt så hade jag nog drunknat i min egen ångest.

- lina

jag tänker mycket. så mycket att jag knappt hinner få ner något i skrift. jag är fortfarande lite sänkt över att kapitlet (?) jag skrivit. till min första bok. FÖRSVANN. från min dator. jag hade tänkt ut allt och kartlagt det. sen försvinner det. betyder det att jag ska sluta skriva på riktigt nu? det verkar inte vara tänkt att jag ska komma någonstans. men hjärtat värker lite när jag tänker på gamla läraren mary och hennes bukett pioner.

ska jag ge upp?
börja sträva efter nåt annat?

jag vill kännas. stickas.chockera. uppmuntra.
förarga. jag vill nå ut till någon, om än bara en, som behöver det.

- en liten sidogrej: världens sötaste samtal gjordes ikväll. en kompis som jag inte pratat med på jättelänge ringde och var orolig över min hälsa för att jag legat på sjukhus. jättefint, jag blev glad. 

jag hatar hatar hatar min medicin och kommer aldrig att ta den igen.
efter jag började äta den har jag gått upp 10 (!) KG. INTE OKEJ.
inte riktigt men nästan alltså. fuck seroquel, i'm done. 

skiter i konsekvenserna, detta är inte acceptabelt.
det är för övrigt inte den enda bieffekten jag känner av.

jag blir yr, får dimsyn, hemska mardrömmar, jag fryser, vinglar,
skakar, har ramlat ett fåtal gånger, sluddrar lite i talet, restless legs,
hur bra medicinen än skulle funka hade det inte varit okej.

"Allright lets pretend Marshall Mathers never picked up a pen
Lets pretend things would have been no different
Pretend he procrastinated had no motivation
Pretend he just made excuses that were so paper thin
they could blow away with the wind"

och jag far iväg i tankarna. speciellt när jag sitter vaken ensam.
tänk om liksom. tänk om jag inte hade flyttat till umeå 2008.
tänk om jag inte hade åkt utomlands så länge när jag var 18.
tänk om jag har blivit en sämre person genom att jag är
i en hårdare miljö. tänk om. man kan tänka hur länge som helst.

jag vet vad jag skyller på. men jag skriver inte ut det.
jag bara funderar. är ganska vilsen just nu. 
och vet inte hur jag ska hitta till den jag vill vara.

jag kanske bara stannar på den här punkten.
fryser fast. halvnöjd. halvmissnöjd. med konstiga tankar.
jag vill komma längre. jag har bara tappat motivationen.

med mera.

jag har en sak som jag verkligen skulle vilja prata om med en av mina nära.
men det är lite småjobbigt att ta upp och jag skulle nog vara generad som fan.
har försökt ladda upp i flera dagar nu men jag chillar istället för att babbla om det.
haha, nu kanske det låter som nåt asseriöst men det är det verkligen inte, bara en smågrej.
men ni vet att även smågrejer kan vara jobbiga och pisnamma att berätta om. eller har jag fel? 

nu är det sjuttiotvå dagar kvar till årets SHL drar igång.
ja, det heter ju inte längre elitserien. ändå helt okej imo.
jag längtar så mycket. det blir nog att köpa kanalen i år.
jag ska se VARJE match. och fixa min lilla hyllningstattoo.

sen vill jag att ni ska lyssna på den här låten och njuta, njuter ni inte så är ni trista.

 

jag gillar den mer efter att ha sett pitch perfect. tack för den filmen mägd.
jag vet inte vad jag ville skriva. var deppig när jag började skriva men nu,
nu känner jag mig mer nöjd. jag vände känslan per automatik, känns bra!

men jag har skickat två väldigt sårbara sms och inte fått något svar.
jag hade väl egentligen inga förhoppningar som jag alltid brukar säga.
men hoppet ligger alltid och gror. saknaden gör att man alltid vill att det ska vara bra.

jag blev ledsen nyss. ni vet, skaka sönder och snora ner pojkvännens axel-ledsen.
jag blev bombad av en miljon minnen som bara sköljde över mig och jag kände mig ensam.
pojkvännen sov, jag försökte ringa emma, men det fanns inget att göra så jag skriver i min blogg.
tänker inte börja gå deep shit on you och skriva varför jag blev ledsen som en 2-åring som tappar tutten.
men det känns bättre nu. har observerat, beskrivit och accepterat situationen. ("dbt"-färdigheter)

ni vet, när man blir sårad, men inte kan förklara varför.
ord kanske klibbar fast och hänger kvar för länge.
eller så har saker sagts som tagit död på ens förhoppningar.
så känner jag nu, men kan inte berätta hur eller varför.

jag fick, som sagt, höra att jag är för personlig i bloggen.
det var en nära person som tyckte det var obehagligt att folk kunde läsa allt.
men jag fick reaktioner på det från folk som tycker att jag är stark som delar med mig.

det handlar inte om att få uppmärksamhet. snälla låt mig slippa det.
den som tycker synd om mig gör fel, för jag är den starkaste jag själv vet.
jag klarar allt. det finns ingenting som skulle kunde förstöra mig. INGENTING.

jag tänker mer på er. det finns säkert många som sitter på en pinsam borderline-diagnos.
ni kanske är som jag alltid varit, framåt, glada, charmiga men otroligt trasiga inombords.
i många år har jag bannat mig själv för att jag varit så dramatisk, känslig och svängig i måendet.

när jag fick reda på att jag lider av någonting som KAN BLI BÄTTRE blev det skönare.
jag kände mig inte längre som den konstigaste, mest störda personen på hela jorden. 
de dagar det var som värst kunde jag låsa in mig på toaletten på skolan 10 gånger
under en dag och storgrina, jag kunde inte möta någons blick och jag skolkade alltid.
jag kunde storma ut ur klassrummet och slänga igen dörren. bråka med folk hit och dit.
men idag är jag starkare. jag har fått hjälp av dels min KANS, emma, affektskolan och "dbt".

idag vet jag att jag inte är onormal.
jag vet att jag kan ha ett bra liv, jag måste bara anstränga mig hårdare än andra.

om någon som läser detta behöver ventilera sig eller har några frågor,
tveka inte att kontakta mig. min mail: [email protected]

lite bilder på mig genom åren,
jag blev inte den där svartgrönlila-håriga tjejen med ärr hela armarna.
men jag har haft ett helvetes krig inom mig själv varje dag i många år
och alltid känt att alla ser mig som en "gullig, glad, social tjej"
det syns inte alltid att folk mår dåligt:

har alltid besöksrekord på bloggen om jag skriver om att jag mår dåligt.
men oftast inga kommentarer. betyder det att det bara är kul att läsa om det?
då ska jag "roa" er ännu en gång. you're welcome.

kom just hem från dbtn. sista gången på FEM fucking veckor.
jag känner mig redan lite vilsen men vet vad jag måste göra.
planera in så jag läser boken minst en gång per dag, och att
jag gör uppgifter 1-2 gånger per vecka. OCH att jag far till emma nästa vecka.

inatt var en tung natt. jag vet knappt varför.
jag har så många fina saker i mitt liv just nu.
saker jag mår bra över, listan:

*MAMMA. vad kan jag säga, tack för att du existerar.
du höjer mig och tycker så bra saker om mig. tack tack tack.
och utan dig hade jag förmodligen inte varit den jag är idag.

* ERIKA. min andra hälft. det är så skönt att vi pratar igen.
jag har saknat henne. livet känns så tomt utan min bästis.

* DAVID. min vackra, snälla, underbara pojkvän.
vi har haft det så bra den här gången. 
bättre än jag någonsin haft det med någon kille.
även om jag varit fucked up så har han varit min klippa.

*ANDRA VÄNNER. människor som ger en energi (Magda ex. vis).
jag älskar att kunna slappna av tillsammans med goda vänner.
jag är ledsen att jag drar mig undan vid mina mörka tider, men
jag vill inte vara en person som stjäl för mycket energi.
vid det här laget vet jag att jag klarar av svårigheter själv.

*SOMMAREN. en resa till göteborg är inplanerad. längtar ihjäl mig.
att åka iväg tillsammans med pojkvän och bara ha roligt på liseberg.
sen finns det så mycket att hitta på, man är så fri. och alla är lediga.
hoppas att det blir varmt ofta så man kan sola och bada och må gott.

ja, där har ni min envist djupa sida IGEN. jag börjar själv bli less på den.
jag visar kärlek, uppskattning, vad jag känner men det känns lite fel.
jag känner människor som inte är vana att bli uppskattade, och jag -
jag kan inte låta bli att säga vad jag känner. speciellt om det är positivt.
jag måste lära mig att inte känna mig ouppskattad för att folk inte gör som jag.

jag är rädd för att dra ner andra. jag tror att jag är en ganska svår flickvän.
iallafall just nu när jag fått så mycket låga och deprimerande tankar.
jag tror att jag mår dåligt för att vågen kommer att vara stängd så länge.
räknade nyss och det är ändå 15 träffar som "uteblir". 3 ggr i veckan x 5 veckor.
men jag ska bita ihop, ta tag i saker. planera in saker. och FÖLJA schemat.

i sommar ska jag:
- börja träna, springa, cykla mycket.
- läsa böcker. minst en varannan vecka.
- åka till stranden. sola, bada och ha roligt.
-träffa mina fina kompisar oftare än jag gjort på slutet.

massa pladder från mig, jag har så mycket i min skalle. 
jag antar att de som läser min blogg tycker att detta är kul, hm.

fy. vaknade upp och kände mig helt iskall inombords.
har svalt gråten i flera timmar men det sprack nyss.
ingenting har hänt, såhär är det bara i min värld, BPD.

så jag tänkte att lite godis och en rolig serie skulle pigga upp mig.
cyklade till statoil med planen att köpa en påse tutti frutti och lite choklad.
väl där kostade en påse tutti frutti 22 kr och två påsar kostade 29, så det blev två.
sedan plockade jag på mig en stor chokladkaka fastän jag bara hade tänkt ta en liten.
då säger killen i kassan att jag får en chokladkaka gratis så jag hämtar en till.
och sedan säger han också att jag får en till cola utan att betala något extra.
tur att jag är hos d, nu finns det godis så det räcker ett bra tag.

men. jag kände ändå att det var jobbigt när jag kom tillbaka.
kände mig låg och ledsen, obehagliga känslor i kroppen.
så jag försökte väcka david men han är så jättetrött.
då insåg jag att jag inte bara kunde sitta här och må dåligt.
bestämde mig för att åka på apoteket och hämta ut stesolid.

har tagit fyra stycken och är lugnare.
tack och lov finns det såna lösningar då det är som värst.
sobril kiss my ass, det är stesolid som fungerar.

nåja. nog om mig och mina åkommor. nu ska jag pysa.
ta hand om er. love you

har just kommit hem. till min lägenhet. för första gången på... 1½ vecka?
jag möttes av en hög med räkningar och gratistidningar innanför dörren.
mina 12-20 par skor låg utspridda över hela golvet och kartonger låg i hallen.
när jag kom in i själva sovrum-vardagsrum-kökrummet såg jag inte golvet för alla kläder.
det var varmt och luktade instängt. disken låg i drivor, det låg smink och smycken fulla soffan.
fy fan vad tråkigt att komma hem till det. nu sitter jag bara i soffan och skakar, är rastlös.
funderar på att fara härifrån, ta en promenad, blunda för stöket och fixa allt en annan gång. 

 

såhär ser man ut. på dödsbädden. nämen nästan. längesen jag var så här sjuk. bajs.

saker jag gjort idag: legat. klivit upp ur sängen för att gå på toa. legat. ätit. legat.

jag är besviken. mest på mig själv. jag måste ta mig i kragen. jag har varit på så god väg, vill inte förstöra det. jag måste lära mig mina gränser. lära mig vad jag måste hålla inne och vad jag måste dela med mig av så det inte bara exploderar när jag sitter och funderar. det jag ska göra nu är att avvakta, jag orkar inte med de här dagarna. så jag åker till mamma, köper godis och laddar upp med desperate housewives säsong 8. jag ska gosa med katten och bara ta hand om mig själv. den senaste veckan har varit väldigt jobbig och jag har en del dåliga känslor kvar. men jag ska försöka att bearbeta detta inom mig, har haft för svårt att kontrollera känslorna. imorgon är det grupp igen. jag behöver verkligen det.