this time baby i'm bulletproof

 
jag har misslyckats med mina "30 nyttiga dagar". 
har varit dum och rökt. har även blivit bjuden på fika.
så jag startar om imorgon igen. > 1 helnyttig månad.
ingen läsk. ingen alkohol. ingen skräpmat. inget godis.
inget fika. bara vanliga måltider, kaffe, snus och vatten.

+ mer motion.
har mest suttit stilla, inte konstigt att inget händer.
jag har bara varit så himla passiv på fritiden den senaste tiden.

skönt att komma igång igen - : )  det känns bra.

doftar chanel och spelar poker

Love!!
idag är jag inte på så jättebra humör, måste jag erkänna.
la mig tidigt, sov ganska länge, har varit på vågen i några timmar.
men jag har helt fel tankar som snurrar omkring i huvudet. >.<

måste försöka vara mindful. fokusera på nuet. 
andas. tänka på mina kortsiktiga mål, klara dem.
stå emot impulser. äta middag. sova halvtidigt.

det är inte lönt att sakna något som aldrig kommer igen.
det är inte lönt att göra saker som förvärrar situationen.
istället ska jag tänka på mina inspirationskällor. och kämpa.

jag har skrivit ett hemligt meddelande på min hand, som bara jag förstår.
ska klara av detta SJÄLV. för att kunna känna mig stark och förståndig.

jag luktar chanel no 5 just nu. mammas duschcreme har exakt samma doft.
känner mig ganska lyxig när jag spelar poker och känner den lukten, hah.
ska hem till teg om ungefär en timme. ska börja packa ihop sakerna snart.

hoppas att ni mår bättre än vad jag gör!

stupid girl

imorse satt jag och funderade.
ska jag beställa smink och sova eller spela poker för pengarna?
- jag valde, tyvärr, att spela poker. fan att jag alltid väljer det.
visst, det är bra att öva för att kunna bli bättre men.
ibland kanske man borde spendera pengarna bättre.

en liten klapp på min egen axel:
 

queen!

i lördags tog jag en taxi...
och förstörde förmodligen en killes alla favoritlåtar.
jag satt i framsätet och trodde att jag var freddie mercury.
sjöng queen på högre volym än man borde. kan inte ha låtit bra.

nåja. jag bad om ursäkt för det innan jag hoppade ur bilen.
vad jobbigt det måste vara att köra taxi på lördagsnätterna...
han verkade dock mest road. jag tror att han kan ha varit döv faktiskt.

ps. don't stop me now.

 
nu är jag helt slut. borde ha sovit för länge sen.
men jag såg nyckeln till frihet, så jäääävla bra film! 
fick tips om den av en fågel som kvittrade i mitt öra.
en av de absolut bästa filmerna jag någonsin sett.

good morning, sunshines... not

 
wow, jag vaknade nyss. efter en sån där jobbig mardröm, ni vet.
man vaknar till ibland men direkt man somnar faller man tillbaka in i samma dröm.
så jag valde att stiga upp fastän jag känner att jag behöver mycket mer sömn egentligen. 

jag vet inte vad jag ska tänka om drömmen, många av er tycker väl att sånt är struntprat.
men det handlade om något som är ganska aktuellt i mitt liv just nu, så det var förvirrande.

och ikväll ska jag snacka med gud


ikväll är det blandade känslor för mig.
jag har en iskall klump i magen och är rädd.
det jobbigaste som finns är att se någon man verkligen,
verkligen, verkligen tycker om lida. det krossar ens hjärta.

sen att veta att man inte kan göra någonting.
inte ett jävla skit. jag kan inte göra någonting.
jag är väldigt orolig och kommer inte kunna somna.

så... det får bli imovane och något lättsamt.
och jag ska be. till gud. att allt är okej.

jag skulle inte klara av det en gång till.
inte nu. inte du. inte någonsin. det går inte.
vissa människor förstår inte hur underbara de är,
hur mycket intryck de gör på sina medmänniskor.

världens snyggaste par?


The little black dress | via Tumblr


skulle tro det, amagad
 

tiga är guld

jag har en sak som jag verkligen skulle vilja prata om med en av mina nära.
men det är lite småjobbigt att ta upp och jag skulle nog vara generad som fan.
har försökt ladda upp i flera dagar nu men jag chillar istället för att babbla om det.
haha, nu kanske det låter som nåt asseriöst men det är det verkligen inte, bara en smågrej.
men ni vet att även smågrejer kan vara jobbiga och pisnamma att berätta om. eller har jag fel? 

nu är det sjuttiotvå dagar kvar till årets SHL drar igång.
ja, det heter ju inte längre elitserien. ändå helt okej imo.
jag längtar så mycket. det blir nog att köpa kanalen i år.
jag ska se VARJE match. och fixa min lilla hyllningstattoo.


denna bild vill jag tillägna..... LULEÅ HOCKEY! mitt livs stora kärlek.
 
sen vill jag att ni ska lyssna på den här låten och njuta, njuter ni inte så är ni trista.

 
jag gillar den mer efter att ha sett pitch perfect. tack för den filmen mägd.
jag vet inte vad jag ville skriva. var deppig när jag började skriva men nu,
nu känner jag mig mer nöjd. jag vände känslan per automatik, känns bra!

men jag har skickat två väldigt sårbara sms och inte fått något svar.
jag hade väl egentligen inga förhoppningar som jag alltid brukar säga.
men hoppet ligger alltid och gror. saknaden gör att man alltid vill att det ska vara bra.

jag blev ledsen nyss. ni vet, skaka sönder och snora ner pojkvännens axel-ledsen.
jag blev bombad av en miljon minnen som bara sköljde över mig och jag kände mig ensam.
pojkvännen sov, jag försökte ringa emma, men det fanns inget att göra så jag skriver i min blogg.
tänker inte börja gå deep shit on you och skriva varför jag blev ledsen som en 2-åring som tappar tutten.
men det känns bättre nu. har observerat, beskrivit och accepterat situationen. ("dbt"-färdigheter)

så du vet varför jag inte vill

tänker på dig

lilo

 
 
 

it's all for you

 
ni vet, när man blir sårad, men inte kan förklara varför.
ord kanske klibbar fast och hänger kvar för länge.
eller så har saker sagts som tagit död på ens förhoppningar.
så känner jag nu, men kan inte berätta hur eller varför.

jag fick, som sagt, höra att jag är för personlig i bloggen.
det var en nära person som tyckte det var obehagligt att folk kunde läsa allt.
men jag fick reaktioner på det från folk som tycker att jag är stark som delar med mig.

det handlar inte om att få uppmärksamhet. snälla låt mig slippa det.
den som tycker synd om mig gör fel, för jag är den starkaste jag själv vet.
jag klarar allt. det finns ingenting som skulle kunde förstöra mig. INGENTING.

jag tänker mer på er. det finns säkert många som sitter på en pinsam borderline-diagnos.
ni kanske är som jag alltid varit, framåt, glada, charmiga men otroligt trasiga inombords.
i många år har jag bannat mig själv för att jag varit så dramatisk, känslig och svängig i måendet.

när jag fick reda på att jag lider av någonting som KAN BLI BÄTTRE blev det skönare.
jag kände mig inte längre som den konstigaste, mest störda personen på hela jorden. 
de dagar det var som värst kunde jag låsa in mig på toaletten på skolan 10 gånger
under en dag och storgrina, jag kunde inte möta någons blick och jag skolkade alltid.
jag kunde storma ut ur klassrummet och slänga igen dörren. bråka med folk hit och dit.
men idag är jag starkare. jag har fått hjälp av dels min KANS, emma, affektskolan och "dbt".

idag vet jag att jag inte är onormal.
jag vet att jag kan ha ett bra liv, jag måste bara anstränga mig hårdare än andra.

om någon som läser detta behöver ventilera sig eller har några frågor,
tveka inte att kontakta mig. min mail: linasofiewestin@live.se

lite bilder på mig genom åren,
jag blev inte den där svartgrönlila-håriga tjejen med ärr hela armarna.
men jag har haft ett helvetes krig inom mig själv varje dag i många år
och alltid känt att alla ser mig som en "gullig, glad, social tjej"
det syns inte alltid att folk mår dåligt:


 

tittat på tatueringar en stund

 

varför är jag så djup helt plötsligt?

 
när människor tänker på mig är jag ganska säker på att de tänker.
social, charmig, gullig, rolig osv. inte för att låta "divig" men det är så.

därför har jag en stor press på mig. känner jag.
alla som en gång tyckte att jag var snygg förväntar sig detsamma nu.
men nej, jag är inte den tjejen längre. jag väger mer än när jag var femton.
jag vill inte ens vara mitt gamla jag. jag går osminkad i mjukisbyxor till affären.
jag använder keps och min pojkväns kläder. för att jag trivs så. jag är laid back.

jag hade en period då jag faktiskt ville vara söt. ville vara snygg.
alla som uppvaktade mig fick mig att få bättre självförtroende.
men självkänslan fanns inte. jag älskade aldrig mig själv.
- men jag saknade den viktigaste manliga belkräftelsen så jag sög åt mig.
blev en riktig fjortis. men mådde så dåligt inombords för allt i privatlivet.

det enda jag vill nu är att fortsätta vägen jag går, bli stark.
jag strävar efter att bli klok, allmänbildad, stark, självständig och VACKER inombords.

en "maktperson" sa en gång såhär till mig:
"varför mår du dåligt, du är ju söt och social"
det är så förbannat ytligt att tro att sånt betyder nåt.
många saker har fuckat upp mig i många år men jag är GOD.
och DET är vad som räknas.

jag skiter i vem jag var när jag var ung, när ni kände mig.
för - jag var inget annat än en hjärtekrossad, ensam, trasig tjej.
det har hänt saker i mitt liv som jag inte ens önskar min värsta fiende.
men det jag gjorde var att spela en roll. skolan var min teater, ni var mina åskådare.
och ni köpte mig. helt och hållet och det är jag glad för.

jag vet inte varför jag skriver så öppet helt plötsligt,
men jag tror att midsommaraftonen har bidragit.
det finns så många som mår dåligt utan att man vet det.
det finns så många man dömer utan att veta hur det egentligen är.
och det finns många som känner att de har en "roll" att spela, trots att de inte orkar.

så här är jag. naken. ärlig.
och berättar att jag inte är något att prata om längre.
jag är inte spännande även om jag gör dåliga saker,
era dömanden sänker mig då ni inte ens känner mig.
adresserar detta till robertsfors kommuns människor.
och andra som gillar att prata om mina misslyckanden.
jag ser dem också. och mår dåligt över dem då jag försöker,
försöker så satans hårt att komma dit jag vill. jag är på väg. 
förstör inte det, snälla.
 
jag hade en vän ett tag.
hon var vacker, breathtaking beautiful.
vi gjorde allt ihop, roliga saker som fan.
busiga saker och tyvärr även elaka saker.
hon har kommit långt enligt mig, har barn,
hus, och verkar vara helt otrolig.
när jag lärde känna henne var hon den
roligaste kompisen jag någonsin haft.
vi klädde ut oss till tjocka tomtar,
knackade på hos folk i byn och sjöng.
vi åkte runt i hissarna på sjukhuset,
åkte rullstol och kramades på nätterna.
hon var också trasig. bar mycket sorg.
tyvärr delade vi inte så mycket sådant.
jag svek henne. och jag ångrar mig.
hon är en av de finaste personerna jag vet.
mest äkta och genuin. vilket gör att jag är säker
på att hennes liv kommer bli bra. jättebra.
och. jag kommer aldrig förlora mina känslor för henne.
NÅGONSIN. hennes säng i åkullsjön var min trygghet.

Chaos

Tumblr

Vad gör man när man märker att någon håller på att spåra ur?
När man är orolig som fan men inte riktigt har orken att hjälpa till?
Det finns personer som vägrar rannsaka sig själva. Och vägrar ta emot hjälp.

När någon som man är halvnära inte ser vad de själva håller på med.
När de inte visar, men man märker, att det är något som är så jävla fucked up.
Vad gör man då? Har ni något tips? Står helt handlingsförlamad och vet varken ut eller in.

vissa förstår verkligen inte

Large

young, wild & free?



idag fick jag förslaget att "frysa in mina ägg". så att de är fräscha när jag ska ha barn.. jag som redan har lite åldersnoja började vrida mig i ångest, haha. det kom upp eftersom jag sa att jag inte tror att jag kommer att känna mig redo för att skaffa barn på vääldigt länge. jag känner mig o-redo men stressad, helt utan anledning egentligen? man kan ju vara över 30 när man väljer att bilda sin familj. det är bara det att nästan alla från hålan jag kommer från har barn/hus osv. sen sitter jag här i min etta och leker bort livet. inget fel i att skaffa barn tidigt, man ska ju göra det när det än känns rätt.. men det är vanligare där ute i skogen att fort skaffa barn.

vi har klassåterträff den 24:e. i vanliga sammanhang känner jag mig fri och nöjd med att bo i min lägenhet på teg, särbo med min kille. jag är stolt över saker jag åstadkommit och kämpar för fullt för att lyckas bättre. men på den där återträffen känns det som att jag måste "skämmas" över att jag inte har skaffat hus, barn, körkort (!), make, sommarstuga, sparkonto, traktor, jakthund, skoter, pensionssparande osv. jag vet inte riktigt om det skulle vara så roligt att catcha upp med alla som har så olika liv, det känns inte som att vi förstår varandra (FÖRUTOM mina goda vänner som har skaffat allt det där, puss erika, dig är det roligt att prata med). det känns som att många av dem tycker synd om oss som inte har allt de har. fastän det inte ens är det vi önskar oss. inte än åtminstone.

så. jag tror inte att jag ska fara på återträffen. jag kanske åker dit efter middagen och umgås med mina vänner men jag orkar nog inte med middagen. det kändes lite för dyrt. vissa vill man ju verkligen träffa, prata med, höra hur de har det. men andra skulle man helst slippa se.

jaja, vad jag vill försöka få sagt med detta vet jag inte. försöker nog bara stilla min egen åldersnoja. måste sluta titta på alla i min ålder från robertsfors som skaffar kids och hela baletten och istället fokusera på att JAG gör vad JAG vill när JAG vill. än känner jag mig omogen och alldeles för osäker på mig själv för att kunna skaffa barn. det är ingen stress. jag tyckte bara att det lät lite sjukt att jag borde frysa in mina ägg, haha, eller? borde man kanske göra det? 

brutalt naket



som jag skrivit förut så kämpar jag otroligt mycket med mig själv. har varit i en svacka väldigt länge rent psykiskt. jag har fått diagnosen BPD och allt jag vill är att få ett normalt liv. men det finns saker som sätter käppar i hjulet för mig. 1. skitsnack och drama 2. oro och rädsla. sen finns det självklart fler sårbarheter som sömn, mat, hälsa osv. men dessa två är mina största hinder. jag vet inte hur jag ska göra, jag vet inte vad jag förtjänar, jag vet inte vad jag ska tänka, jag vet inte hur jag ska reagera på olika saker. mina känslor är så överväldigande att det blir svårt att hantera dem. det är något jag sakta men säkert håller på att lära mig. jag övar varje dag och är motiverad. nu är jag inte riktigt djupt ner i skiten utan jag är ändå relativt välmående. det handlar mest om att klara av dagarna utan att ha en för hög ångestnivå. men dessa två punkter är som sagt otroligt svåra att handskas med.

jag är känslig, tar åt mig extremt mycket av kritik. om någon jag älskar uttrycker negativa känslor mot mig så kan jag bli riktigt sänkt. händer det ofta så tappar jag all energi. om någon jag har nära däremot berömmer mig så blir jag väldigt glad, då känns det som att de faktiskt ser alla framsteg jag gör. att allt hårt arbete lönar sig. skapas det en massa drama så blir jag innesluten, förkrossad och utmattad. jag klarar inte av att få så mycket negativitet riktat mot mig. speciellt inte om jag inte förtjänar det. har jag gjort något försöker jag givetvis ta konsekvenserna av det men ibland blir det onödigt drama. sen har vi rädslan för att bli övergiven. det är nog den grejen som är jobbigast. den ständiga känslan av otrygghet. jag har i många år tänkt ungefär som peyton sawyer i one tree hill: "people always leave". men jag vill ändra på det, jag vill bara låta tiden gå utan att fokusera på allt dåligt som skulle kunna hända. utan att behöva så överdrivet mycket bekräftelse från mina nära och kära. jag börjar faktiskt förstå att kärlek inte bara tar slut över en natt, men rädslan finns fortfarande kvar. mitt kaosiga inre behöver intensiva känslor, stormar, explosioner... för det är jag van vid sedan många år tillbaka. jag känner mig i nuläget inte trygg i en stabil, grå vardag men jag kämpar för att bli det. jag är redo att lämna kaoset bakom mig och växa upp.

så snygg att jag dör lite

innan jag dör

 


  
  
  
  
  
  
  
  
vad tror ni om det?