lite fler bilder från utflykten. idag är en jobbig dag, bråkade igår. usch, jag tänkte på jättejobbiga saker igår. flashbacks från det som hände en regnig dag för sju år sedan. längesen jag var så känslig och sårbar som igår. jag måste sluta slarva med mina meds. och fortsätta vara stark.

 

som jag skrivit förut så kämpar jag otroligt mycket med mig själv. har varit i en svacka väldigt länge rent psykiskt. jag har fått diagnosen BPD och allt jag vill är att få ett normalt liv. men det finns saker som sätter käppar i hjulet för mig. 1. skitsnack och drama 2. oro och rädsla. sen finns det självklart fler sårbarheter som sömn, mat, hälsa osv. men dessa två är mina största hinder. jag vet inte hur jag ska göra, jag vet inte vad jag förtjänar, jag vet inte vad jag ska tänka, jag vet inte hur jag ska reagera på olika saker. mina känslor är så överväldigande att det blir svårt att hantera dem. det är något jag sakta men säkert håller på att lära mig. jag övar varje dag och är motiverad. nu är jag inte riktigt djupt ner i skiten utan jag är ändå relativt välmående. det handlar mest om att klara av dagarna utan att ha en för hög ångestnivå. men dessa två punkter är som sagt otroligt svåra att handskas med.

jag är känslig, tar åt mig extremt mycket av kritik. om någon jag älskar uttrycker negativa känslor mot mig så kan jag bli riktigt sänkt. händer det ofta så tappar jag all energi. om någon jag har nära däremot berömmer mig så blir jag väldigt glad, då känns det som att de faktiskt ser alla framsteg jag gör. att allt hårt arbete lönar sig. skapas det en massa drama så blir jag innesluten, förkrossad och utmattad. jag klarar inte av att få så mycket negativitet riktat mot mig. speciellt inte om jag inte förtjänar det. har jag gjort något försöker jag givetvis ta konsekvenserna av det men ibland blir det onödigt drama. sen har vi rädslan för att bli övergiven. det är nog den grejen som är jobbigast. den ständiga känslan av otrygghet. jag har i många år tänkt ungefär som peyton sawyer i one tree hill: "people always leave". men jag vill ändra på det, jag vill bara låta tiden gå utan att fokusera på allt dåligt som skulle kunna hända. utan att behöva så överdrivet mycket bekräftelse från mina nära och kära. jag börjar faktiskt förstå att kärlek inte bara tar slut över en natt, men rädslan finns fortfarande kvar. mitt kaosiga inre behöver intensiva känslor, stormar, explosioner... för det är jag van vid sedan många år tillbaka. jag känner mig i nuläget inte trygg i en stabil, grå vardag men jag kämpar för att bli det. jag är redo att lämna kaoset bakom mig och växa upp.

jag är fortfarande stirrig och rastlös. har ännu inte lyckats bli av med chocken. vi pratade lite om det i gruppen idag, det är svårt för jag har inte riktigt förstått att hon inte finns mer. (jag tror att jag kommer att intala mig att hon flyttat. att det är därför hon inte kommer fler gånger. döden är så otäck och jag är så otrygg. och hon var så ung) vi avslutade tidigare idag och bestämde oss för att ha en friluftsdag på måndag. fara ut till havet och grilla. vi kan behöva något lättsamt efter att detta har hänt.

förutom det så har veckan varit bra. lång. men bra. jag har varit mycket med david, pratat i telefon med mamma och pappa varje dag. har sökt mig till människor på ett helt annat sätt än jag brukar. i vanliga fall vill jag gärna vara ensam. men nu känns det skönt att ha folk omkring mig hela tiden.

min helg kommer gå i hockeyns tecken. jag ska heja fram luleå både på lördag och söndag. har längtat efter det hela veckan. kan inte förstå att luleå äntligen är i SM final. och mot saik. galet spännande. kommer stänga ner min facebook, låsa dörren, dra ner rullgardinen och gömma mig i ett år ifall skellefteå vinner. om luleå vinner däremot så kommer jag vara den värsta tänkbara vinnaren och leva på det hur länge som helst.

klockan är tretton nollåtta. det är torsdag. och det har gått tre dagar sen jag fick veta att hon inte längre finns. sjuttiotvå långa timmar har gått och jag har (nästan) inte varit ledsen. jag har inte varit arg. jag har bara varit rastlös. haft svårt att slappna av, sitta still och att vara ensam.

pratade i telefon med min psykolog igår, hon sa att man kan reagera hur som helst på såna här saker, att ingen känsla är fel. det var skönt att höra, då känner jag mig inte som ett monster för att jag inte är förtvivlad. är inte van att känna mig såhär bedövad men jag antar att det är positivt, jag kanske hanterar saker bättre nu.

det slog mig hur många personer som blir påverkade av en enda persons död. det vänder upp och ner på så mycket. för så många. och på tal om det så måste jag träffa de andra imorgon. vi kommer nog att prata om henne. ingen kan ha tänkt på något annat under de senaste dagarna. det känns lite jobbigt. jag önskar att vi kunde snabbspola fram tiden.

men. jag hoppas att hon har det bättre där hon är nu.
och skänker en tanke till hennes nära och kära. de som älskade henne.

ta hand om varandra. 
jag kommer uppskatta skiten ur alla jag har i min närhet from now on.

R.I.P