som jag skrivit förut så kämpar jag otroligt mycket med mig själv. har varit i en svacka väldigt länge rent psykiskt. jag har fått diagnosen BPD och allt jag vill är att få ett normalt liv. men det finns saker som sätter käppar i hjulet för mig. 1. skitsnack och drama 2. oro och rädsla. sen finns det självklart fler sårbarheter som sömn, mat, hälsa osv. men dessa två är mina största hinder. jag vet inte hur jag ska göra, jag vet inte vad jag förtjänar, jag vet inte vad jag ska tänka, jag vet inte hur jag ska reagera på olika saker. mina känslor är så överväldigande att det blir svårt att hantera dem. det är något jag sakta men säkert håller på att lära mig. jag övar varje dag och är motiverad. nu är jag inte riktigt djupt ner i skiten utan jag är ändå relativt välmående. det handlar mest om att klara av dagarna utan att ha en för hög ångestnivå. men dessa två punkter är som sagt otroligt svåra att handskas med.

jag är känslig, tar åt mig extremt mycket av kritik. om någon jag älskar uttrycker negativa känslor mot mig så kan jag bli riktigt sänkt. händer det ofta så tappar jag all energi. om någon jag har nära däremot berömmer mig så blir jag väldigt glad, då känns det som att de faktiskt ser alla framsteg jag gör. att allt hårt arbete lönar sig. skapas det en massa drama så blir jag innesluten, förkrossad och utmattad. jag klarar inte av att få så mycket negativitet riktat mot mig. speciellt inte om jag inte förtjänar det. har jag gjort något försöker jag givetvis ta konsekvenserna av det men ibland blir det onödigt drama. sen har vi rädslan för att bli övergiven. det är nog den grejen som är jobbigast. den ständiga känslan av otrygghet. jag har i många år tänkt ungefär som peyton sawyer i one tree hill: "people always leave". men jag vill ändra på det, jag vill bara låta tiden gå utan att fokusera på allt dåligt som skulle kunna hända. utan att behöva så överdrivet mycket bekräftelse från mina nära och kära. jag börjar faktiskt förstå att kärlek inte bara tar slut över en natt, men rädslan finns fortfarande kvar. mitt kaosiga inre behöver intensiva känslor, stormar, explosioner... för det är jag van vid sedan många år tillbaka. jag känner mig i nuläget inte trygg i en stabil, grå vardag men jag kämpar för att bli det. jag är redo att lämna kaoset bakom mig och växa upp.