när människor tänker på mig är jag ganska säker på att de tänker.
social, charmig, gullig, rolig osv. inte för att låta "divig" men det är så.

därför har jag en stor press på mig. känner jag.
alla som en gång tyckte att jag var snygg förväntar sig detsamma nu.
men nej, jag är inte den tjejen längre. jag väger mer än när jag var femton.
jag vill inte ens vara mitt gamla jag. jag går osminkad i mjukisbyxor till affären.
jag använder keps och min pojkväns kläder. för att jag trivs så. jag är laid back.

jag hade en period då jag faktiskt ville vara söt. ville vara snygg.
alla som uppvaktade mig fick mig att få bättre självförtroende.
men självkänslan fanns inte. jag älskade aldrig mig själv.
- men jag saknade den viktigaste manliga belkräftelsen så jag sög åt mig.
blev en riktig fjortis. men mådde så dåligt inombords för allt i privatlivet.

det enda jag vill nu är att fortsätta vägen jag går, bli stark.
jag strävar efter att bli klok, allmänbildad, stark, självständig och VACKER inombords.

en "maktperson" sa en gång såhär till mig:
"varför mår du dåligt, du är ju söt och social"
det är så förbannat ytligt att tro att sånt betyder nåt.
många saker har fuckat upp mig i många år men jag är GOD.
och DET är vad som räknas.

jag skiter i vem jag var när jag var ung, när ni kände mig.
för - jag var inget annat än en hjärtekrossad, ensam, trasig tjej.
det har hänt saker i mitt liv som jag inte ens önskar min värsta fiende.
men det jag gjorde var att spela en roll. skolan var min teater, ni var mina åskådare.
och ni köpte mig. helt och hållet och det är jag glad för.

jag vet inte varför jag skriver så öppet helt plötsligt,
men jag tror att midsommaraftonen har bidragit.
det finns så många som mår dåligt utan att man vet det.
det finns så många man dömer utan att veta hur det egentligen är.
och det finns många som känner att de har en "roll" att spela, trots att de inte orkar.

så här är jag. naken. ärlig.
och berättar att jag inte är något att prata om längre.
jag är inte spännande även om jag gör dåliga saker,
era dömanden sänker mig då ni inte ens känner mig.
adresserar detta till robertsfors kommuns människor.
och andra som gillar att prata om mina misslyckanden.
jag ser dem också. och mår dåligt över dem då jag försöker,
försöker så satans hårt att komma dit jag vill. jag är på väg. 
förstör inte det, snälla.

 

jag hade en vän ett tag.
hon var vacker, breathtaking beautiful.
vi gjorde allt ihop, roliga saker som fan.
busiga saker och tyvärr även elaka saker.
hon har kommit långt enligt mig, har barn,
hus, och verkar vara helt otrolig.
när jag lärde känna henne var hon den
roligaste kompisen jag någonsin haft.
vi klädde ut oss till tjocka tomtar,
knackade på hos folk i byn och sjöng.
vi åkte runt i hissarna på sjukhuset,
åkte rullstol och kramades på nätterna.
hon var också trasig. bar mycket sorg.
tyvärr delade vi inte så mycket sådant.
jag svek henne. och jag ångrar mig.
hon är en av de finaste personerna jag vet.
mest äkta och genuin. vilket gör att jag är säker
på att hennes liv kommer bli bra. jättebra.
och. jag kommer aldrig förlora mina känslor för henne.
NÅGONSIN. hennes säng i åkullsjön var min trygghet.