happ. jag som brukar gnälla på alla medelålderskvinnor som spammar spelförfrågningar på facebook har själv trillat dit. solitaire tales heter spelet och jag blir så AASJDOASOD frustrerad över att man måste vänta huuuur länge som helst på nya liv. spelade hela kvällen igår + imorse innan jag åkte iväg till stranden. rekommenderas EJ då facebookspel är stört beroendeframkallande (lärt mig det av att se på min mamma och hennes bubbles-spelande) 

före:

 

hej.
idag har jag varit på sjukhuset. själva besöket gick ju som bra.
men det är lite strul på medicinfronten så jag ska träffa en ny läkare den 12:e. 
som ni ser lever jag! har bara inte orkar skriva någonting, har mest velat vara ifred.
men jag har tagit mig ut och träffat dajje två gånger under tiden han var här, min bff!

sitter ensam hemma och slöar, väntar på att d ska komma hem från jobbet.
lyssnar på musik och är sjukt uttråkad så jag har inte så mycket att skriva!

puss

 

 tänkte typ skriva ett sånt här inlägg igår:


det jag egentligen vill säga idag är:

---

jaha. nu har jag snart diskat huuuur mycket som helst.
skrivit lite konstiga saker om en sak som förvirrar mig.
lyssnar på kolla kolla och sjunger med högt, haha.

hade bara trosor och davids stora mjukiströja på mig
när det ringde på dörren, shiiiet. fick panik så jag fick
stå och hålla igen tröjan innan jag kunde vända mig om
och knäppa den. ganska jäkla pinsamt att det var hans föräldrar.

det är alltså det här som händer när jag inte har facebook.
jag diskar. tänkte typ ta fram dammsugaren sen också.
hoppas på en ljus fortsättning av dagen men vettefan.
det är en sak som bekymrar mig med den här måndagen.

snälla nån. låt den här dagen gå som jag vill.
tänker bara på två saker och något av det måste det bli. (:

jaha, är det kul på facebook?

mina nya personer.
NI FÖRSTÅR INTE.

mina gamla,
ni får inte veta

jag har en sak som jag verkligen skulle vilja prata om med en av mina nära.
men det är lite småjobbigt att ta upp och jag skulle nog vara generad som fan.
har försökt ladda upp i flera dagar nu men jag chillar istället för att babbla om det.
haha, nu kanske det låter som nåt asseriöst men det är det verkligen inte, bara en smågrej.
men ni vet att även smågrejer kan vara jobbiga och pisnamma att berätta om. eller har jag fel? 

nu är det sjuttiotvå dagar kvar till årets SHL drar igång.
ja, det heter ju inte längre elitserien. ändå helt okej imo.
jag längtar så mycket. det blir nog att köpa kanalen i år.
jag ska se VARJE match. och fixa min lilla hyllningstattoo.

sen vill jag att ni ska lyssna på den här låten och njuta, njuter ni inte så är ni trista.

 

jag gillar den mer efter att ha sett pitch perfect. tack för den filmen mägd.
jag vet inte vad jag ville skriva. var deppig när jag började skriva men nu,
nu känner jag mig mer nöjd. jag vände känslan per automatik, känns bra!

men jag har skickat två väldigt sårbara sms och inte fått något svar.
jag hade väl egentligen inga förhoppningar som jag alltid brukar säga.
men hoppet ligger alltid och gror. saknaden gör att man alltid vill att det ska vara bra.

jag blev ledsen nyss. ni vet, skaka sönder och snora ner pojkvännens axel-ledsen.
jag blev bombad av en miljon minnen som bara sköljde över mig och jag kände mig ensam.
pojkvännen sov, jag försökte ringa emma, men det fanns inget att göra så jag skriver i min blogg.
tänker inte börja gå deep shit on you och skriva varför jag blev ledsen som en 2-åring som tappar tutten.
men det känns bättre nu. har observerat, beskrivit och accepterat situationen. ("dbt"-färdigheter)

det spöregnar. jag ligger i sängen, tittar på hundar och njuter av ljuden utifrån.
en fråga till er som har hund: hur fan klarade ni av att välja vilken ni skulle ta?
jag tittar på bilder och kärar ner mig i varannan vovve.

samojed var min favorithund när jag var yngre och tycker fortfarande om dem.
det är en av få raser där de vuxna hundarna är lika fina som valparna.

xo

ni vet, när man blir sårad, men inte kan förklara varför.
ord kanske klibbar fast och hänger kvar för länge.
eller så har saker sagts som tagit död på ens förhoppningar.
så känner jag nu, men kan inte berätta hur eller varför.

jag fick, som sagt, höra att jag är för personlig i bloggen.
det var en nära person som tyckte det var obehagligt att folk kunde läsa allt.
men jag fick reaktioner på det från folk som tycker att jag är stark som delar med mig.

det handlar inte om att få uppmärksamhet. snälla låt mig slippa det.
den som tycker synd om mig gör fel, för jag är den starkaste jag själv vet.
jag klarar allt. det finns ingenting som skulle kunde förstöra mig. INGENTING.

jag tänker mer på er. det finns säkert många som sitter på en pinsam borderline-diagnos.
ni kanske är som jag alltid varit, framåt, glada, charmiga men otroligt trasiga inombords.
i många år har jag bannat mig själv för att jag varit så dramatisk, känslig och svängig i måendet.

när jag fick reda på att jag lider av någonting som KAN BLI BÄTTRE blev det skönare.
jag kände mig inte längre som den konstigaste, mest störda personen på hela jorden. 
de dagar det var som värst kunde jag låsa in mig på toaletten på skolan 10 gånger
under en dag och storgrina, jag kunde inte möta någons blick och jag skolkade alltid.
jag kunde storma ut ur klassrummet och slänga igen dörren. bråka med folk hit och dit.
men idag är jag starkare. jag har fått hjälp av dels min KANS, emma, affektskolan och "dbt".

idag vet jag att jag inte är onormal.
jag vet att jag kan ha ett bra liv, jag måste bara anstränga mig hårdare än andra.

om någon som läser detta behöver ventilera sig eller har några frågor,
tveka inte att kontakta mig. min mail: [email protected]

lite bilder på mig genom åren,
jag blev inte den där svartgrönlila-håriga tjejen med ärr hela armarna.
men jag har haft ett helvetes krig inom mig själv varje dag i många år
och alltid känt att alla ser mig som en "gullig, glad, social tjej"
det syns inte alltid att folk mår dåligt: