jag tänker mycket. så mycket att jag knappt hinner få ner något i skrift. jag är fortfarande lite sänkt över att kapitlet (?) jag skrivit. till min första bok. FÖRSVANN. från min dator. jag hade tänkt ut allt och kartlagt det. sen försvinner det. betyder det att jag ska sluta skriva på riktigt nu? det verkar inte vara tänkt att jag ska komma någonstans. men hjärtat värker lite när jag tänker på gamla läraren mary och hennes bukett pioner.

ska jag ge upp?
börja sträva efter nåt annat?

jag vill kännas. stickas.chockera. uppmuntra.
förarga. jag vill nå ut till någon, om än bara en, som behöver det.

- en liten sidogrej: världens sötaste samtal gjordes ikväll. en kompis som jag inte pratat med på jättelänge ringde och var orolig över min hälsa för att jag legat på sjukhus. jättefint, jag blev glad. 

jag hatar hatar hatar min medicin och kommer aldrig att ta den igen.
efter jag började äta den har jag gått upp 10 (!) KG. INTE OKEJ.
inte riktigt men nästan alltså. fuck seroquel, i'm done. 

skiter i konsekvenserna, detta är inte acceptabelt.
det är för övrigt inte den enda bieffekten jag känner av.

jag blir yr, får dimsyn, hemska mardrömmar, jag fryser, vinglar,
skakar, har ramlat ett fåtal gånger, sluddrar lite i talet, restless legs,
hur bra medicinen än skulle funka hade det inte varit okej.

jaha, nu ligger man inne på sjukhuset.
ganska skönt ändå, draperier runt sängen.
höj- och sänkbar säng. dator, massa godis.
sen är det ju såklart jobbigt att jag har ont men.

är helt slut efter den här dagen. och gårdagen.
igår blev det en massa strul när jag skulle till david,
jag hade lite saker att prata om men han var inte in the mood.
så vi softade bara, kommer knappt ihåg vad vi pysslade med.

men IMORSE, gaddämit.
vaknade tidigt, ringde vårdcentralen, fick en snabb tid.
cyklade (med magont), fick en remiss till kirurgen.
det tar ju alltid så lång tid att vänta också så jag ska inte klaga,
gick ändå snabbare än det brukar göra när man uppsöker sjukvården.

mamma har varit här, hon är så fin. suttit här fastän jag varit tråkig.
sovit och varit slö och röntgats och blivit sönderstucken.
sen åkte hon och hämtade min dator så jag har nåt att göra.
när hon for frågade jag om hon kunde köpa lite godis, vad gör hon?
kommer hit med ETT JÄKLA KILO godis. haha, hon är så söt.
vill verkligen skämma bort mig när jag är sjuk.

må ganska bra. så länge jag ligger stilla.
så ni behöver inte oroa er för mig. (:

puss

finns fler videor på telefonen. jag insåg nyss att jag är sjuk i huvudet :D

hej igen.

nu har jag spelat bort för mycket pengar på poker.
fan, jag går in i lite för dyra tuneringar - det är mitt fel.
jag är fortfarande nybörjare och vinner lättare småturrar.

så nu är jag i en liten jäkel.
bara för att ha något att göra.

har som (nästan) avspärrat mig från världen,
vill vara "ifred". ljudlös telefon och bara chilla.

peace out

har haft magsmärtor sen i onsdags. då var det riktigt illa,

jag skrek nästan varje gång jag rörde mig + spydde osv.
dagarna efter kändes det bättre, men hade ju ont.

nu ligger jag i en soffa och lyssnar på bra musik och chillar.
spelar poker för att det typ är det enda jag kan göra pga smärtan

iallafall. smärtan sitter i högra delen av magen.
nu är ju jag en hypokondriker av rang, så...
vad tror ni, kan blindtarmen kännas bättre en dag
och sen typ dör man nästa dag? help me

borde jag åka till sjukhuset? orkar inte det så snälla 
snälla snälla säg att blindtarmsinflammation inte är såhär?

 

 tänkte typ skriva ett sånt här inlägg igår:


det jag egentligen vill säga idag är:

---

saker jag grubblar på:

livet
tiden före
framtiden
döden och m
bara döden
oss
dig
mig
er

saker jag kommer fram till:

inget.




känner mig som en av winnerbäcks flickor.
allt har hänt så fort de senaste åren, jag har inte hunnit med.
först gjorde jag och petter slut på nyår 2008 och här är jag nu.
tiden där emellan har gått så snabbt. och det har hänt så mycket.

det har hänt tragedier (FU), det har öppnats nya världar,
jag har mött människor som är kallare än is, inte mjuka som jag.
jag vet inte vad som hänt med mig de senaste åren.
har jag blivit en sämre person?

jag känner mig iallafall ensam. även om jag inte är det.
jag saknar det stabila som jag gick miste om i tolvårsåldern.
det finns ett hål som måste fyllas, en ångest som sällan vilar.

xo

vissa dagar
brukar det kännas som att jag är med i en film. jag är inte
riktigt närvarande i nuet utan jag känner mig som en huvudroll
som skrapar med skorna och viftar bort håret ur ögonen.

idag hände det. jag hade svarta byxor, grå t-shirt, silverhalsband,
silverörhängen, leopardconverse och en kort jeansjacka.
håret var alldeles vått sen jag duschade men jag var tvungen
att ta mig ut ur min stökiga lägenhet och köpa snus.

jag skickade ett sms. ett viktigt sms. på den promenaden.
fick inget svar och jag trodde nästan det skulle komma 
nån theme-song. all by myself eller nåt annat snyftigt.

konstig grej.
men ganska kul.

ni kanske minns att jag startade den här bloggen i samband med någons död.
jag satt och tänkte på det igår. hur mycket jag nog faktiskt påverkades.
hur verkligt det blev. att en tjej som jag känner, en tjej som lider av
samma sak som jag - valde att ta sitt liv. det är svårt att smälta.
 
de senaste dagarnas kaosmående har nog med det att göra.
det hände en liten incident för någon vecka sen och efter det
har det BARA gått utför i mitt mående.

jag såg en person skära sig i handlederna.
eller rispa är nog ett bättre ord.
varför gjorde han det, tror ni?
jo, för att såra sin storebror.

JAG BLEV FÖRBANNAD
hur kan man göra nåt sånt "på skoj"?
vissa kanske känner folk som gjort det på allvar.
åh. jag blev så arg. och det rev upp det gamla såret.

jag tog aldrig tag i det riktigt, när m dog.
hon var bara borta en dag, vi pratade om det,
de flesta grät, jag var chockad, tiden stod still.
vi avslutade den dagen mycket tidigare.
sen åkte jag hem. och vandrade,
jag gick runt runt runt runt i mina 25 kvm.
kunde inte sitta still, kunde inte känna mig ledsen.
jag kunde inte gråta, jag kunde inte sova.
men nu. nu har jag gråtit mina tårar för mimmi.

RIP 

jag har en riktig hata-lina-dag idag.
jag måste sluta med min medicin som gör att jag går upp i vikt.
jag måste klippa och färga håret, alternativt missbruka silverschampo.
jag måste kliva upp tidigare på dagarna och GÖRA EN PLANERING!
jag måste börja skriva. jag måste börja läsa igen. jag måste bli mig själv.

jag har alltid varit mixad. jag vill vara söt. men jag vill vara smart.
helst har jag nog sagt att jag vill vara smart men jag ändrar det nu.
jag är hellre vacker/söt/snygg än så smart att jag inser hur ful världen är.

och nu. är jag ingenting.
lite allmänbildad. men inget mer.
jag är lika intressant som en oskriven bok.

=
totalt ointressant.

suttit såhär hela dagen:
sett ett halvt avsnitt av en serie
tänkt gå in på facebook
ätit mat
tänkt gå in på facebook
stirrat ut i luften och lyssnat på musik
tänkt gå in på facebook
tagit en promenad
tänkt gå in på facebook
tagit en cykeltur, ätit godis, rökt
tänkt gå in på faceook

... = man är fan mer beroende än man tror. sjukt egentligen ju!

jaha. nu har jag snart diskat huuuur mycket som helst.
skrivit lite konstiga saker om en sak som förvirrar mig.
lyssnar på kolla kolla och sjunger med högt, haha.

hade bara trosor och davids stora mjukiströja på mig
när det ringde på dörren, shiiiet. fick panik så jag fick
stå och hålla igen tröjan innan jag kunde vända mig om
och knäppa den. ganska jäkla pinsamt att det var hans föräldrar.

det är alltså det här som händer när jag inte har facebook.
jag diskar. tänkte typ ta fram dammsugaren sen också.
hoppas på en ljus fortsättning av dagen men vettefan.
det är en sak som bekymrar mig med den här måndagen.

snälla nån. låt den här dagen gå som jag vill.
tänker bara på två saker och något av det måste det bli. (:

"Allright lets pretend Marshall Mathers never picked up a pen
Lets pretend things would have been no different
Pretend he procrastinated had no motivation
Pretend he just made excuses that were so paper thin
they could blow away with the wind"

och jag far iväg i tankarna. speciellt när jag sitter vaken ensam.
tänk om liksom. tänk om jag inte hade flyttat till umeå 2008.
tänk om jag inte hade åkt utomlands så länge när jag var 18.
tänk om jag har blivit en sämre person genom att jag är
i en hårdare miljö. tänk om. man kan tänka hur länge som helst.

jag vet vad jag skyller på. men jag skriver inte ut det.
jag bara funderar. är ganska vilsen just nu. 
och vet inte hur jag ska hitta till den jag vill vara.

jag kanske bara stannar på den här punkten.
fryser fast. halvnöjd. halvmissnöjd. med konstiga tankar.
jag vill komma längre. jag har bara tappat motivationen.

med mera.

jaha, är det kul på facebook?

så. nu har jag stängt av facebook. lovade att vara därifrån i en vecka.
känner redan efter två timmar att jag vill logga in hahaha. sjukt beroende.
men min boyfränd ville att jag skulle sitta mindre där så jag lovade en fri vecka.

inledde den pretty awesome med kvalitetstid och mjölk + crunchies.

kommer sakna era lajks och kommentarer på fejsbokn, hehe! 
peace X

men alltså, PS lägg till mig på skype så kan vi chatta där.
användarnamn linasofiewestin - skriv ert namn så jag vet vem det är

mina nya personer.
NI FÖRSTÅR INTE.

mina gamla,
ni får inte veta

jag har en sak som jag verkligen skulle vilja prata om med en av mina nära.
men det är lite småjobbigt att ta upp och jag skulle nog vara generad som fan.
har försökt ladda upp i flera dagar nu men jag chillar istället för att babbla om det.
haha, nu kanske det låter som nåt asseriöst men det är det verkligen inte, bara en smågrej.
men ni vet att även smågrejer kan vara jobbiga och pisnamma att berätta om. eller har jag fel? 

nu är det sjuttiotvå dagar kvar till årets SHL drar igång.
ja, det heter ju inte längre elitserien. ändå helt okej imo.
jag längtar så mycket. det blir nog att köpa kanalen i år.
jag ska se VARJE match. och fixa min lilla hyllningstattoo.

sen vill jag att ni ska lyssna på den här låten och njuta, njuter ni inte så är ni trista.

 

jag gillar den mer efter att ha sett pitch perfect. tack för den filmen mägd.
jag vet inte vad jag ville skriva. var deppig när jag började skriva men nu,
nu känner jag mig mer nöjd. jag vände känslan per automatik, känns bra!

men jag har skickat två väldigt sårbara sms och inte fått något svar.
jag hade väl egentligen inga förhoppningar som jag alltid brukar säga.
men hoppet ligger alltid och gror. saknaden gör att man alltid vill att det ska vara bra.

jag blev ledsen nyss. ni vet, skaka sönder och snora ner pojkvännens axel-ledsen.
jag blev bombad av en miljon minnen som bara sköljde över mig och jag kände mig ensam.
pojkvännen sov, jag försökte ringa emma, men det fanns inget att göra så jag skriver i min blogg.
tänker inte börja gå deep shit on you och skriva varför jag blev ledsen som en 2-åring som tappar tutten.
men det känns bättre nu. har observerat, beskrivit och accepterat situationen. ("dbt"-färdigheter)

hur skulle nån kunna sätta kedjor på en hurricane?
visst känns det fint att vara vid liv en dag till?

 

det spöregnar. jag ligger i sängen, tittar på hundar och njuter av ljuden utifrån.
en fråga till er som har hund: hur fan klarade ni av att välja vilken ni skulle ta?
jag tittar på bilder och kärar ner mig i varannan vovve.

samojed var min favorithund när jag var yngre och tycker fortfarande om dem.
det är en av få raser där de vuxna hundarna är lika fina som valparna.

xo

ni vet, när man blir sårad, men inte kan förklara varför.
ord kanske klibbar fast och hänger kvar för länge.
eller så har saker sagts som tagit död på ens förhoppningar.
så känner jag nu, men kan inte berätta hur eller varför.

jag fick, som sagt, höra att jag är för personlig i bloggen.
det var en nära person som tyckte det var obehagligt att folk kunde läsa allt.
men jag fick reaktioner på det från folk som tycker att jag är stark som delar med mig.

det handlar inte om att få uppmärksamhet. snälla låt mig slippa det.
den som tycker synd om mig gör fel, för jag är den starkaste jag själv vet.
jag klarar allt. det finns ingenting som skulle kunde förstöra mig. INGENTING.

jag tänker mer på er. det finns säkert många som sitter på en pinsam borderline-diagnos.
ni kanske är som jag alltid varit, framåt, glada, charmiga men otroligt trasiga inombords.
i många år har jag bannat mig själv för att jag varit så dramatisk, känslig och svängig i måendet.

när jag fick reda på att jag lider av någonting som KAN BLI BÄTTRE blev det skönare.
jag kände mig inte längre som den konstigaste, mest störda personen på hela jorden. 
de dagar det var som värst kunde jag låsa in mig på toaletten på skolan 10 gånger
under en dag och storgrina, jag kunde inte möta någons blick och jag skolkade alltid.
jag kunde storma ut ur klassrummet och slänga igen dörren. bråka med folk hit och dit.
men idag är jag starkare. jag har fått hjälp av dels min KANS, emma, affektskolan och "dbt".

idag vet jag att jag inte är onormal.
jag vet att jag kan ha ett bra liv, jag måste bara anstränga mig hårdare än andra.

om någon som läser detta behöver ventilera sig eller har några frågor,
tveka inte att kontakta mig. min mail: [email protected]

lite bilder på mig genom åren,
jag blev inte den där svartgrönlila-håriga tjejen med ärr hela armarna.
men jag har haft ett helvetes krig inom mig själv varje dag i många år
och alltid känt att alla ser mig som en "gullig, glad, social tjej"
det syns inte alltid att folk mår dåligt: