I två år har jag känt mig skamsen över min sjukskrivning. Jag har inte velat prata om det, inte velat säga varför jag inte jobbar som alla andra. Inte ens när släktingar har frågat har jag velat säga sanningen. Att jag lider av borderline personlighetsstörning och/eller ADHD och har gått på behandling för det. Men nu skäms jag inte längre.

Jag mår bättre än på väldigt länge. Folk i min närhet märker skillnad och deras uppmuntrande ord gör mig ännu starkare. Jag har fan klarat av något som är riktigt svårt på en relativt kort tid. Jag har inte varit ledig och rullat tummarna på dagarna utan jag har haft mellan 3-6 olika saker att göra varje vecka. Så egentligen borde jag inte ha känt mig så skamsen över min sjukskrivning. Jag har ju genomfört min behandling och kämpat så hårt jag kunnat.

Det har varit jobbigt med alla frågor. "Varför är du vaken på natten?", "Jobbar inte du?", "Varför jobbar du inte?", "Vad gör du egentligen på dagarna, blir det inte långtråkigt?" osv. Jag har nog fått de flesta frågorna man kan få.

Men nu är det snart dags för mig att börja jobba igen. Jag känner mig stark och ganska redo att ta tag i den biten. Jag är klar med min DBT-behandling och ska således bara ha ungefär 1-2 möten per vecka hädanefter. Jag ser verkligen fram emot att komma tillbaka till kollegorna.