en snygg självhaterska

 
Jag fick en fråga häromdagen som jag har tänkt otroligt mycket på sedan dess. "Hur är det att vara en 'snygg' tjej när man mår dåligt psykiskt?" (Först och främt måste jag säga att jag inte tycker att jag själv är speciellt snygg, ser väl helt okej vanlig ut men jag förstår hur han menar) Jag minns inte vad jag svarade honom. Men frågan har satt igång en massa tankar som jag nu, kanske lite förhastat, kastar ur mig.

jag har kommit fram till att det är åt helvete! jag har inga ärr på mina handleder, jag gillar att sminka mig fint och fixa håret ibland, jag gillar snygga skor, och att shoppa kläder i allmänhet. När jag mår sämre sminkar jag mig mer för att, klychigt nog, måla på en mask. borsta till fasaden. om sanningen ska fram skulle nog inte många se på mig och säga: "kolla, den där tjejen har säkert borderline /ADHD och svår ångest". jag vill inte vara tvungen att sticka ut, jag vill inte vara tvungen att skära mig i armarna, sätta in lila dreads, färga håret svart och ha pandaögon för att bli tagen på allvar. jag kanske är en söt, social tjej men jag förtjänar fortfarande samma hjälp som alla andra patienter.

jag vill inte att någon ska känna så mycket lidande som jag har gått igenom. ångesten, ensamheten, gråten, och vilsenheten är alldeles för jobbiga att bära på utan hjälp. så jag hoppas att någon hittar någon pepp/hjälp/samhörighet av min blogg. jag försöker visa både det svarta och det vita. det positiva och det negativa. och jag kämpar allt jag kan för att bli en "friskare" människa inombords.

bara för att man bryr sig lite om sitt utseende betyder det inte att man mår bättre. de flesta som har psykiska besvär kan ofta visa upp det på olika sätt genom sina kläder, sitt hår och deras extrema stilar. jag tas inte på lika stort allvar som tjejen med flest ärr på armarna. tillsynes vanliga människor får sämre hjälp inom psykvården. det har jag märkt när jag haft samtal med flera olika läkare / kuratorer /sjuksköterskor. jag är förbannad över detta just nu och vill bara berätta att det är extremt svårt att bli hörd när man har ett 'snyggare' yttre. jag har i över ett år kämpat för att få ändra min medicinering men min läkare suger och lyssnar inte alls på vad jag har att säga. han höjer den antidepressiva dosen lite och ser sedan rart in i mina sminkade normalögon ser mitt invanda smile som jag alltid visar utåt för att jag är VAN. jag har gjort det så länge jag kan minnas. och då tänker han: rosa läppglans och ett fnitterljud, den här tjejen mår väl bara lite halvdåligt för hon måste ju ha många kompisar och ser ju ganska bra ut. 

ger ett långfinger till psykiatrins utseendefixeringar, deras usla hjälp med inkompetenta läkare och för att de inte tar vad jag säger på allvar. bara för att jag är van att agera på ett charmigt och artigt sätt fastän mitt hjärta håller på att sprängas betyder det inte att mina ord inte är 100% lika äkta som de som kom från gråtexplosions-självskadepatienten ni mötte tidigare idag.

haha, försökte sminka mig själv till emo men jag ser ändå lika mainstream ut...
 
 
 
2014-03-24 - 16:06:00
Alexandra

Klockrent inlägg! Jag har skrivit om samma ämne förut och det är ju helt sjukt att man ska tvingas bemötas på det här sättet.. Bra skrivit!

2014-03-25 - 14:10:47
Anonym

"Gråtexplosions-självskadepatienten" får inte heller någon/särskilt bra hjälp. Jag har suttit på första parkett och bevittnat det. Men jag förstår din frustration. Tror inte det beror på ditt utseende (som ju är väldigt vackert) utan psykvården i allmänhet som fungerar under all kritik.

2014-03-27 - 10:03:32
A.G

Jag tror emo får samma bedömning som någon som är välklädd. Jag har precis läst igenom mina journaler sen tio år tillbaka. Samtliga har kommenterat att jag är "ordnat" klädd.... har du suttit i väntrummet på akutpsyk? Tror du de som set ut som att de bor i ett råttbo mår bättre eller sämre än du?

Och man blir inte bemött när man kommer in utan att ha ORKAT ta nåt annat än det man haft på sig i tre dar, och inte ORKAT ta i en hårborste på 3 veckor, eller om man faktiskt orkat sminka sig, ha rena kläder.
Bemötandet ska väl vara likvärdigt men orkar man inte tänka att nån skulle tänka nåt om en, och orkar man hålla i en mascara borste- då mår man bättre än en sån där "ser ut som asperger"-människa.

Värst sjuk- mest hjälp.

Men de bedömer helt sjukt. jag kom in efter ett suicidförsök och i min journal står det att suicidrisken är låg!!

Därmed inte sagt tt du inte fått lida av hur du mår och mått.



2014-03-27 - 17:53:30
A.G

inte lika bemött

2014-03-27 - 17:54:17







LINA