jag lever med ett osynligt hinder som får mig att göra fel saker, för många gånger.
man är inte sin diagnos, och jag är stensäker på att jag snart kommer få stryka diagnosen.
för jag gör ett otroligt bra arbete med mig själv och min personliga utveckling. på veckorna...

sen kommer de här dagarna. dagarna då jag vaknar med stukad fot och blåmärken.
jag har betalat för mycket pengar för en taxi. jag har tagit fel skor. och framförallt:
jag har betett mig som en barnrumpa som skriker efter uppmärksamhet.

när andra får känslor och impulser så kan de oftast tänka förnuftigt innan de reagerar.
men jag är inte där än. om jag har druckit är det värst. jag kan inte hantera mig själv på ett bra sätt.
jag säger vad jag tänker, jag säger annat än vad jag tänker. allt för att kanske få lite uppmärksamhet.

jag skäms över mig de här dagarna. jag ligger naken i sängen och kommer inte kliva upp.
jag släcker alla lampor och ligger och mår dåligt över gårdagen. det är som att jag inte är samma
person när jag har druckit och är i ett väldigt sårbart läge. jag föraktar den personen. det är jobbigt.

mitt förhållande tog slut för 2 månader sen. vi var tillsammans i 4 år.
efter att vi gjorde slut har han valt att låtsas att jag inte existerar. han svarar inte på sms.
han har inte svarat de gångerna jag har ringt. och det får mig att känna mig förbannat ensam.
och väldigt, väldigt värdelös. hur kan man bara klippa alla band med någon man delat allt med så länge?

min känsla (som inte är vad jag egentligen vill) blir jättestark då jag druckit.
jag längtar efter någon som bryr sig om mig, som kan krama mig, säga att jag är fin.
och jag söker verkligen efter det och "ber om det". när jag är full så tappar jag förståndet.

jag vet inte vad jag vill få ut med den här texten. jag har en extremt dålig dag.
jag skäms över mig själv så mycket att jag inte vill gå utanför dörren och jag
mår dåligt. väldigt, väldigt dåligt. med all rätt, för jag betedde mig som en pajas.

jag saknar mina vänner. mina riktiga vänner som älskar mig och bryr sig om mig.
men de har mycket att göra just nu. erika har nyss fått världens goaste bäbis +
att det har hänt något väldigt jobbigt i hennes liv. magda är alltid uppbokad.
dajje bor alldeles för långt bort. jenny är i norge, men kommer snart hit på besök.
och mina vågenvänner umgås jag inte med på fritiden. jag känner mig så himla ensam.
.
även fast jag vet att jag inte ÄR ensam. egentligen.
mina skrik på uppmärksamhet är förmodlligen en blandning av
"daddy issues" och borderline personlighetsstörning.
vilket som så HATAR jag det. och det värsta är att jag är klok nog att analysera allt,
när jag är nykter. ändå så händer det om och om igen. jag är bara så jävla vilsen just nu.