hej. 

har fullt upp med ett rörigt sinne just nu. tankarna spinner.
fram och tillbaka, snabbare och snabbare. blir utmattad.
oro/rädsla/lycka/fnitter/snyft/gapskratt/sorgsenhet osv.

jag är iallafall på rätt plats. hemma i d's soffa.
håller på att titta på en ny serie: suits. råbra!
mycket att se fram emot (pepp pepp) : 
snart börjar dexter om också. och hockeyn. 

det finns människor som blir lyckliga av att se mig.
såna man träffar vart femte år och som blir sentimentala.
jag kan inte förstå hur någon kan tycka om mig så mycket. jag
blir förvånad men smickrad. tack.

jag måste försöka undvika allt onödigt drama som snurrar till mina tankar.
jag orkar inte hålla uppe fler än mig själv just nu. inte helt och hållet.
men. att avvakta och ignorera är inte mina starkaste talanger. tusan också!

Skulle cykla till sjukhuset idag men jag var så stört trött när jag vaknade så det fick bli ett telefonmöte istället. Känns som att jag fick fram det jag ville ha sagt iallafall. Skönt. Det verkade som att hon förstod lite bättre vad jag menar också. Hoppas på en bra förändring nu. 

Igår var en jobbig dag. Var ganska ledsen och känslosam samtidigt som jag helt plötsligt kunde få en stark känsla av lycka. Riktigt jobbigt när det skiftar sådär, från minut till minut. 

Nu ska jag handla mat. Är i stort behov av energi. Hörs sen!

/ ...den nördiga, dryga tjejen haha

 

---

Vad gör man när man märker att någon håller på att spåra ur?
När man är orolig som fan men inte riktigt har orken att hjälpa till?
Det finns personer som vägrar rannsaka sig själva. Och vägrar ta emot hjälp.

När någon som man är halvnära inte ser vad de själva håller på med.
När de inte visar, men man märker, att det är något som är så jävla fucked up.
Vad gör man då? Har ni något tips? Står helt handlingsförlamad och vet varken ut eller in.

Gode Gud, kan jag få bli frisk? Amen.
Jag sitter/ligger hemma hos mamma med huvudvärk och snorig näsa. Försov mig imorse, vaknade inte av väckarklockan och sov därför 5 timmar längre än jag skulle. Bra jobbat, Lina! ... Missade både gruppen och studenten som jag skulle på. Men jag hade nog inte orkat något av det som jag mår just nu. Känns jobbigt att bara behöva stå upp, haha.

Sen jag vaknade har jag läst om mordet i boden på flashback (standard, har dock läst för mycket så jag har fått några mardrömmar om det. Jag är för feg för såna här brottsteorier), tittat på fina bilder och bara segat mig på facebook. Inte fått nåt speciellt gjort, tänkte se på pretty little liars men har inte hunnit än. Vet inte om jag ska spara det till kvällen eller se det nu på direkten? Min favoritserie just nu. Töntigt? ja. Men helt sinnessjukt spännande. Se den!

 

Hahah, när mamma kom hem från jobbet skrattade hon och sa att ingen kan se lika ynklig ut som jag när jag är sjuk. Och det stämmer nog, finns nog ingen i hela världen som tycker lika synd om sig själv som jag när jag är krasslig. Haha, vek tjej.

jag är besviken. mest på mig själv. jag måste ta mig i kragen. jag har varit på så god väg, vill inte förstöra det. jag måste lära mig mina gränser. lära mig vad jag måste hålla inne och vad jag måste dela med mig av så det inte bara exploderar när jag sitter och funderar. det jag ska göra nu är att avvakta, jag orkar inte med de här dagarna. så jag åker till mamma, köper godis och laddar upp med desperate housewives säsong 8. jag ska gosa med katten och bara ta hand om mig själv. den senaste veckan har varit väldigt jobbig och jag har en del dåliga känslor kvar. men jag ska försöka att bearbeta detta inom mig, har haft för svårt att kontrollera känslorna. imorgon är det grupp igen. jag behöver verkligen det.

“Those who love you are not fooled by mistakes you have made or dark images you hold about yourself. They remember your beauty when you feel ugly; your wholeness when you are broken; your innocence when you feel guilty; and your purpose when you are confused.”

— Alan Cohen

---

jag är känsligare än många andra. därför behöver jag ständiga påminnelser om hur det faktiskt är. allt går upp och ner för mig, det skiftar så ofta att jag inte alltid hinner med själv. ett leende kan snabbt gå över till tårfyllda ögon utan anledning. hittade den här texten och den ger mig hopp. det är många gånger jag tänkt att jag är för dålig för mina nära och kära, att jag egentligen inte förtjänar dem, att de kommer att upptäcka vilken rutten person jag är. den här texten får mig att inse att så inte är fallet. jag luras inte. och de dömer inte mig efter mina fel. de  som älskar mig gör det för den jag är. och tanken på att någon ser det fina i mig när jag föraktar mig själv är betryggande. ♥ tack ni som gör det. ni gör min värld stabil.

vissa dagar känns bara så tunga. i mitt huvud blir allting svart. ibland korta stunder, ibland hela dygn. de dagarna känner jag en avgrundsdjup ensamhet. det är de dagarna jag måste läsa och tro på texten i det här inlägget. jag jobbar på det, men det är otroligt svårt. ♥ hjälp mig gärna.

sen finns det alltid folk som verkar njuta av att prata skit, att se andra i underläge och som gör vad de kan för att känna sig bra. vissa personer känner nog samhörighet över skitsnack. (det gjorde jag förut) nåja. jag har hört (trots att jag tackat nej till den andrahandsinfon) att det finns de som tycker att jag utnyttjar dem. som tror att jag bara umgåtts med dem för att få ut någonting av det. (läs pengar. det jag bryr mig minst om på denna jord) de personerna kan inte känna mig. inte på riktigt.

de som känner mig vet att jag bryr mig om de jag älskar och även om jag gör misstag så försöker jag bli bättre varje dag. jag kommer aldrig att sänka mig till en så låg nivå att jag börjar ogilla folk jag en gång älskat. jag är för lojal för det. ändå finns det personer som känner ett behov av att peka ut mina misstag. jag behöver inte få de misstagen slängda i ansiktet för jag vet nästan alltid själv vad jag gjort för fel. jag ältar alla mina misstag tills de tar över i mitt huvud. jag ser redan ner på mig själv alldeles för mycket. därför klarar jag inte av att vara en del av snacket. jag är för svag. det rör om för mycket i mitt känsloliv när jag behöver all kraft till annat.

jag håller på att räta upp mitt liv. jag försöker verkligen ta mig i kragen för att kunna må bra på riktigt. jag kämpar varje dag och jag gör det bra. men jag blir sänkt om någon vill mig illa. jag har kommit till en punkt i livet då jag inser att skitsnack inte ska vara en del av min vardag längre. det är nytt för mig men jag känner i hjärtat att det är helt rätt beslut.

idag fick jag förslaget att "frysa in mina ägg". så att de är fräscha när jag ska ha barn.. jag som redan har lite åldersnoja började vrida mig i ångest, haha. det kom upp eftersom jag sa att jag inte tror att jag kommer att känna mig redo för att skaffa barn på vääldigt länge. jag känner mig o-redo men stressad, helt utan anledning egentligen? man kan ju vara över 30 när man väljer att bilda sin familj. det är bara det att nästan alla från hålan jag kommer från har barn/hus osv. sen sitter jag här i min etta och leker bort livet. inget fel i att skaffa barn tidigt, man ska ju göra det när det än känns rätt.. men det är vanligare där ute i skogen att fort skaffa barn.

vi har klassåterträff den 24:e. i vanliga sammanhang känner jag mig fri och nöjd med att bo i min lägenhet på teg, särbo med min kille. jag är stolt över saker jag åstadkommit och kämpar för fullt för att lyckas bättre. men på den där återträffen känns det som att jag måste "skämmas" över att jag inte har skaffat hus, barn, körkort (!), make, sommarstuga, sparkonto, traktor, jakthund, skoter, pensionssparande osv. jag vet inte riktigt om det skulle vara så roligt att catcha upp med alla som har så olika liv, det känns inte som att vi förstår varandra (FÖRUTOM mina goda vänner som har skaffat allt det där, puss erika, dig är det roligt att prata med). det känns som att många av dem tycker synd om oss som inte har allt de har. fastän det inte ens är det vi önskar oss. inte än åtminstone.

så. jag tror inte att jag ska fara på återträffen. jag kanske åker dit efter middagen och umgås med mina vänner men jag orkar nog inte med middagen. det kändes lite för dyrt. vissa vill man ju verkligen träffa, prata med, höra hur de har det. men andra skulle man helst slippa se.

jaja, vad jag vill försöka få sagt med detta vet jag inte. försöker nog bara stilla min egen åldersnoja. måste sluta titta på alla i min ålder från robertsfors som skaffar kids och hela baletten och istället fokusera på att JAG gör vad JAG vill när JAG vill. än känner jag mig omogen och alldeles för osäker på mig själv för att kunna skaffa barn. det är ingen stress. jag tyckte bara att det lät lite sjukt att jag borde frysa in mina ägg, haha, eller? borde man kanske göra det? 

som jag skrivit förut så kämpar jag otroligt mycket med mig själv. har varit i en svacka väldigt länge rent psykiskt. jag har fått diagnosen BPD och allt jag vill är att få ett normalt liv. men det finns saker som sätter käppar i hjulet för mig. 1. skitsnack och drama 2. oro och rädsla. sen finns det självklart fler sårbarheter som sömn, mat, hälsa osv. men dessa två är mina största hinder. jag vet inte hur jag ska göra, jag vet inte vad jag förtjänar, jag vet inte vad jag ska tänka, jag vet inte hur jag ska reagera på olika saker. mina känslor är så överväldigande att det blir svårt att hantera dem. det är något jag sakta men säkert håller på att lära mig. jag övar varje dag och är motiverad. nu är jag inte riktigt djupt ner i skiten utan jag är ändå relativt välmående. det handlar mest om att klara av dagarna utan att ha en för hög ångestnivå. men dessa två punkter är som sagt otroligt svåra att handskas med.

jag är känslig, tar åt mig extremt mycket av kritik. om någon jag älskar uttrycker negativa känslor mot mig så kan jag bli riktigt sänkt. händer det ofta så tappar jag all energi. om någon jag har nära däremot berömmer mig så blir jag väldigt glad, då känns det som att de faktiskt ser alla framsteg jag gör. att allt hårt arbete lönar sig. skapas det en massa drama så blir jag innesluten, förkrossad och utmattad. jag klarar inte av att få så mycket negativitet riktat mot mig. speciellt inte om jag inte förtjänar det. har jag gjort något försöker jag givetvis ta konsekvenserna av det men ibland blir det onödigt drama. sen har vi rädslan för att bli övergiven. det är nog den grejen som är jobbigast. den ständiga känslan av otrygghet. jag har i många år tänkt ungefär som peyton sawyer i one tree hill: "people always leave". men jag vill ändra på det, jag vill bara låta tiden gå utan att fokusera på allt dåligt som skulle kunna hända. utan att behöva så överdrivet mycket bekräftelse från mina nära och kära. jag börjar faktiskt förstå att kärlek inte bara tar slut över en natt, men rädslan finns fortfarande kvar. mitt kaosiga inre behöver intensiva känslor, stormar, explosioner... för det är jag van vid sedan många år tillbaka. jag känner mig i nuläget inte trygg i en stabil, grå vardag men jag kämpar för att bli det. jag är redo att lämna kaoset bakom mig och växa upp.

kändes så jobbigt att ta kort på sig själv om nån skulle se så jag blev illa tvungen att lägga ut den enda som jag faktiskt tog. nu ska jag äta yoghurt med blåbär och hallon. ska börja äta bär varje dag. det är så himla gott. och sen är det ju nyttigt också.

 

hoppas att ni har haft en skön kväll.

 

 

mamma brukar se på dr. phil varje dag, jag orkar nästan aldrig titta fastän jag är här eftersom det känns som att man sett allt förut. men idag kom det något helt nytt. jag är helt skakad! TITTA PÅ DET HÄR KLIPPET! det är förmodligen det sjukaste jag har sett i hela mitt liv. den här killen lever sitt liv som en bebis. han använder blöjor, leker med bebisleksaker, sover i spjälsäng och drömmer om att bli skjutsad i barnvagn. hans tjej har dumpat honom (konstigt..) och nu söker han efter en familj som kan ADOPTERA honom. han har tydligen fått en massa förslag från folk som vill göra det. hur tänker han? hur tänker de människorna? är det en fetisch eller är de bara jävligt märkliga? wow, jag saknar ord för hur fel det här känns.

inatt drömde jag att min pojkvän ville spruta parfym i min mun för att jag hade så dålig andedräkt.