Sylvia Plath, skräpTV och platådojor

 


Igår skulle jag ta en promenad när vågen stängde. Jag gick lite vilse i en outforskad stadsdel.
Hamnade utanför en byggnad jag aldrig sett. Det nya biblioteket. Jag gick in. Läste någon tidsskrift.
Och lånade en bok. Sylvia Plaths dagböcker. 
 
"Jag bryr mig inte längre om de stiliga pojkarna som tveksamt stiger in i vardagsrummet för att hämta flickan de trodde skulle vara vacker i cocktailklänning... Jag sa att jag ville gå ut med dem för att träffa nya människor. Vad i all världen är det för vett i det? Ingen grabb du skulle gilla skulle upptäcka det inre djupet hos en flicka som utanpå är lika kroppslig som alla andra amerikanska baldrottningar. Så varför gå ut med pojkar du inte kan prata med? Du kommer aldrig att träffa en själ på det viset - - - inte den sorten du vill träffa. Då är det bättre att sitta hemma i sitt krypin och läsa än att dra från den ena festen till den andra. Det är bara att inse, tjejen: om du inte kan vara dig själv kommer du inte stanna kvar hos någon särskilt länge. Du måste kunna prata. Det är hårt. Men ägna nätterna till att lära dig saker så har du något att säga."




Idag hämtade jag ut två paket på ICA. Jag känner mig ganska rolig när jag har streetkläder och läser djupa böcker.
Men det finns inget som beskriver mig bättre än en otroligt mixad stil. Det är tråkigt att bara gilla en och samma sak.
Jag läser Sylvia Plath och följer Paradise Hotel slaviskt. Klär mig hiphoppigt och lyssnar på Håkan Hellström.
Älskar att spendera pengar men blöder för människor som har det dåligt. Snacka om förvirrande tjej!
Det positiva är att jag gillar det mesta och de flesta. Och att jag inte behöver bli så uttråkad.