Om kärlek. Om att gå vidare. Och leva.

 
Jag har varit i flera förhållanden. I nästan alla har jag känt att det inte finns någon annan kille i världen som kan mäta sig med den jag har. Ingen kärlek som kan vara lika äkta. Därför har jag alltid varit jättedålig på att göra slut. Eller på att inte gå tillbaka till mina ex. Men nu står jag här, 26 år gammal, med en massa svalnade kärlekar i ryggsäcken. Och jag är glad att jag faktiskt har kunnat slita mig loss. För det finns alltid något bättre som väntar, iallafall om man kommer från något som är halvdåligt.

Mina första kärlekar var svårast att gå vidare från. Herregud, jag var ju förlovad en gång. Det uppbrottet är det svåraste jag någonsin har gått igenom. Jag ville ha tillbaka honom i 9 månader efter det tog slut. Och älskade honom otroligt mycket i ungefär ett år innan jag kunde gå vidare. När jag väl hade kommit över honom så blev jag överlycklig och stolt över mig själv. Han var en fantastiskt fin, kreativ, estetisk, snäll och rolig kille. Har nog aldrig haft lika roligt med någon som jag hade med honom. Men vi passade inte ihop. Idag är vi vänner. Även om vi inte pratar på några månader ibland så är det alltid exakt likadant varje gång vi pratar. För att vi känner varandra på djupet. Men jag skulle inte ändra på någonting. Jag och Petter passar som vänner. Och vår kärlek är något jag alltid kommer minnas med ett leende på läpparna.

Med detta vill jag bara säga att jag vet hur otroligt svårt det är att släppa taget om någon man har en relation med. Även om jag inte har familj, barn, äktenskap eller whatsoever så har jag borderline vilket gör att mina känslor är extremt starka. De känslorna jag hade för Petter är nog de starkaste jag någonsin har haft. Och just därför är jag nog rädd att släppa in någon på riktigt. Visst, jag måste göra det någon gång - men det kan nog dröja innan jag är redo igen. Jag har försökt men det är någonting som stoppar mig, jag har en slags spärr. För att mitt hjärta inte orkar att bli krossat i tusen bitar igen.

Jag är singel. Jag är glad. Jag är ganska gammal och många av mina barndomsvänner / skolkamrater har hus, barn, äktenskap och allt sånt. Ibland när jag tänker efter känner jag mig stressad, jag undrar om jag själv någonsin kommer hitta det. Men sen slår jag bort de tankarna och inser att jag är nöjd med att ta allting i min takt. Bara för att alla Robertsforsare skaffar villa, vovve, volvo behöver inte jag göra det! Det viktigaste i mitt liv är att jag gör saker som känns bra för mig. Nu menar jag de avgörande sakerna, inte de små misstagen jag gör om och om igen. Jag ska lyssna på mig själv, skita i stressen och inse att allting kommer bli bra om jag bara följer mina egna drömmar och mål.

Det här skriver jag för att jag nyss fick en tankeställare. Jag tycker inte det är fel att skaffa familj, hus och hela grejen. Jag avundas dem som faktiskt har hittat rätt. Hade jag gjort det hade jag mer än gärna haft en bebis på armen och en gård att kratta löv på. Jag skriver detta för att jag ibland fightas med en inre stress, vilket jag inte behöver göra för att man i slutändan alltid ska lyssna på sina egna signaler.

Och för att jag vill berätta att livet inte tar slut för att det tar slut med den stora kärleken. Man klarar sig alltid och framtiden har alltid något bättre i sitt sköte. Man behöver inte må dåligt, man behöver inte stanna kvar bara för att man tror att allting kommer bli värre om man lämnar det bakom sig. Mitt tips till er att inte ta någon skit. Respektera den personen ni är och låt ingen trampa på er gång på gång. Gör de det så är de inte värda att ha er i sina liv.