Idag har jag stått upp för mig själv. Jag kan inte minnas när jag gjorde det senast.
Det låter ju jävligt tragiskt men jag har en tendens att acceptera att något känns dåligt.

Berättade allt om en specifik händelse på mitt samtal med S idag. Varenda rutten detalj som visar hur dåligt jag betett mig.
Började läsa en konversation för henne ur mobilen. men jag bröt ihop totalt. Jag grät okontrollerat i 20 minuter.
Så hon fick läsa själv. Varje meddelande sedan i fredags natt. Och hon sa åt mig att inte acceptera så mycket skit.

Och vet ni. Jag har gjort ett stort jävla, elakt, dumt, dålig misstag. Och jag har visat ånger.
Jag har inte gjort annat än att be om ursäkt de senaste dagarna. Men bara fått må ännu sämre.

NUFÖRST känner jag mig fri. För nu har jag fått säga hur jag känner. För första gången på länge.
Jag måste få klappa mig själv på axeln. För jag är inte en dålig människa. Jag vill alla väl.
Jag erkänner när jag gjort något dåligt, jag drar inte in andra i mina konflikter, jag snackar inte skit.

Vill ni bli behandlade väl av mig så ska ni uppskatta mig. Och inte säga en massa tvetydig skit.
Säger ni att ni gillar mig MEN att ni önskar att ni inte gjorde det - ja, då känner jag mig ju såklart dålig.

PUNKT. SLUT.
Mitt mål med dagen var att validera mig själv. Jag har redan lyckats.