Längtar efter en arm under huvudet. En axel att luta mig mot.
Ett plågat sinne som vet vad jag snackar om. Ikväll känns det så.

Trots att jag ganska hög ångest just nu så har jag en distans till den. Jag är i mitt fighter-mode.
Jag vet vad som krävs av mig och jag är tillräckligt motiverad för att klara av det. Kan jag så kan ni!

Jag hejar på er alla där ute som brottas med jobbiga saker, ni klarar er igenom det.

Godnatt. Och till de som kanske oroar sig för mig: ni kan vara lugna. Tack. Puss