när jag var liten valde jag ett lag att heja på: luleå hockey.
jag var en sjuårig busunge som blev imponerad av stålmännen från norr.
åren gick och intresset växte sig starkare. jag började följa varje match via webbradio.
min mamma träffade en karl (världens bästa guldpappa) från luleå och jag fick åka på matcher.

det hände mycket i mitt liv under sommaren -05 och jag gled ut och in ur dåligt mående, depression och ångest. 
säsongen 2004/05 var hockeyn det enda som gav mig någon ljusglimt. min mamma körde mig på matcher ofta.
jag tror att vi kan ha varit på 15 hemmamatcher under den säsongen. trots att det var 30 mil att köra enkelväg.
under november sjönk mitt mående och min mamma blev väldigt orolig för mig. så hon ringde runt till luleå hockey.
och vad lyckades hon ordna till mig? en snabb liten träff med min favoritmålis, hento, efter annandagsmatchen. 
jag var så deppig att hon inte kunde hålla sig fram till jul utan hon gav mig kuvertet med hentos bild redan i november.

då vände det lite, jag hade något att se fram emot. 
jag vet inte själv vad jag hade tagit mig till den vintern om inte jag hade haft luleå hockey att luta mig mot.
och jag vet inte vad jag skulle ha tagit mig till i livet utan min mamma som har ordnat så otroligt mycket för mig.

idag ser jag varje match på cmore / allstar och åker iväg på matcher så ofta jag kan och har råd. 
för mig är det mer än bara ett lag som jag hejar på. det var mitt fotfäste mitt i stormarna. tack, luleå hockey.