Vågen är stängd över jul. Ganska länge. De frågar hur det känns.
"Bra" har jag sagt. För det kändes så. Det kändes faktiskt bra.
Men nu står jag här. Utan sällskap till Håkan. Utan ett leende.
Och det känns faktiskt inte bra. Nej, det känns tomt och tråkigt.

Jag märker hur illa vid mig jag tar om någon är sur mot mig.
Visst, kanske är jag egoistisk som tar det så hårt. Men sån är jag.
Det borde folk veta. Speciellt om de blir sura över saker som inte rör dem.

Jag ska jobba på att inte vara så egensinnig. Men det är svårt.
Speciellt om det känns som en blixt från klar himmel. Då tändar jag till.

Kvällen ska spenderas i ett litet rum. Jag är kallsvettig. Orolig.
Fönstret är öppet och minusgraderna far över mina nakna ben.
Men jag är varm. Utanpå. Inuti fryser jag. Det är en sån dag.